Änkelängan
På Badhusgatan 2 i Gamla byn står än i dag byggnaden som kommit att kallas änkelängan. Den ligger stilla där, men bär på berättelser om en tid då livet snabbt kunde förändras och tryggheten var skör.
Hit flyttade nyblivna änkor med sina barn när familjeförsörjaren gått bort. Det var inga stora bostäder, ofta bara ett rum och kök, men det var en plats att bo på när alternativen var få. I huset fanns tre enkla enrumsbostäder, en brygg- och tvättstuga, kök och ett dass med små fönster. Som stöd fick de som bodde här ved och mjölk, sådant som behövdes för att klara vardagen när resurserna var knappa.
Huset har sedan dess levt många liv. Under lång tid ägdes det av Jernverket, fram till år 1986 då kommunen tog över. I takt med att samhället förändrades fick byggnaden nya funktioner, som vedbod, tvättstuga, verkstad och förråd. Under en period öppnades dörrarna även för besökare när huset användes som museum.
Än i dag lever namnet Carl Jularbo museum kvar i folkmun. Det är ett namn som inte bara berättar om en tid då huset visades upp, utan också om alla de liv som en gång passerat genom dess rum.
The Widows’ House – In English
At Badhusgatan 2 in Gamla byn stands a building still known as the Widows’ House. It sits quietly today, yet carries stories of a time when life could change suddenly and security was fragile.
Newly widowed women moved here with their children after the family’s main provider had died. The homes were small, often just a single room and a kitchen, but they provided shelter when there were few alternatives. The building contained three modest dwellings, a washhouse with facilities for brewing, a kitchen and an outdoor toilet with small windows. Residents were given firewood and milk, basic necessities that helped them manage everyday life when resources were scarce.
Since then, the building has lived many lives. It was owned by the ironworks for many years, until the municipality took over in 1986. As society changed, the building served different purposes, including as a woodshed, laundry, workshop and storage space. For a time, its doors also opened to visitors when it was used as a museum.
Even today, it is still commonly known as the Carl Jularbo Museum. The name recalls not only the period when the building welcomed visitors, but also the many lives that once passed through its rooms.